Debatt om brandskyddsmedel i isolering

Vi fick brev från två prenumeranter som undrar vad som egentligen gäller kring brandskyddsmedel i isolering, efter att ha sett motstridiga uppfattningar i frågan.
För att få klarhet i frågan bad vi Göran Gudmundsson, Gysinge - Centrum för Byggnadsvård och Ove Kummel, Fibor, att reda ut begreppen.

Ett orört hus skall isoleras försiktigt! Välj ett material som huset tål och isolera inte överdrivet mycket. Foto Mikkel Ørstedholm



Frågan:

Självklart tänkte vi isolera vårt gamla 1800-talstorp med någon form av cellulosa, när det nu är dags att renovera. Har tidigare isolerat andra hus med cellulosa baserad på returpapper, och även med cellulosa baserad på ren träfiber. Vi har aldrig reflekterat över de brandhämmande tillsatser som används. Men i Gård&Torp nr 4/09 svarar Ove Kummel på en teknikfråga om isolering, där han utfärdar stark varning för att använda produkter som innehåller ammoniumpolyfosfat, som här jämförs med gödningsämne. Vi har även läst en liknande artikel i Byggnadskultur.
Göran Gudmundsson däremot, som vi har följt sedan Gysinge öppnade, propagerar nästan alltid för användande av cellulosa, baserad på nytt, rent trä. Men det innehåller ju ammoniumpolyfosfat.
Vågar någon ge oss ett svar på frågan om vad som är lämpligast att använda i vårt 1800-talstorp? Isolering baserad på träfiber eller returpapper?
Sven Olsson och Birgitta Saarisilta


Göran Gudmundssons svar:

Måste erkänna att jag kan lika lite som ni om ammoniumpolyfosfat. Därför lät jag frågorna gå vidare till de två ledande tillverkarna av cellulosaisolering. Termoträ i Järbo svarade uttömmande och bifogade mängder av undersökningsresultat och utlåtanden. Warmcel däremot kommenterade brevet så här: ”Inorganic Fire Retardant Minerals. Boric Acid (4%), Magnesium Sulphate (9%)”.
Inte undra på om paret Olsson-Saarisilta känner sig lite störda av bristande information, tänkte jag...
Termoträ hänvisar i sitt svar bland annat till SundaHus i Linköping som testat deras produkt utifrån innehåll av hälso- eller miljöfarliga ämnen. SundaHus konstaterar mycket riktigt att Termoträs produkt innehåller ammoniumpolyfosfat, men eftersom Kemikalieinspektionen inte klassar detta ämne som vare sig miljö- eller hälsofarligt, uppehåller de sig inte länge vid det.
I Gård&Torp 4/09 skriver däremot Ove Kummel att ammoniumpolyfosfat kan bli ett problem om isoleringen blir fuktig. Säkert har han rätt, men det är rätt många isoleringsmaterial som blir problematiska om de blir fuktiga (underdrift). Därför bör man se till att ha ett tätt tak och bra ventilation – och inte heller överdriva isoleringstjockleken! I dag har vi börjat få mögel uppe på vindarna, för att vi isolerar dem för mycket. Och vi har fått mögel på utomhusfärgerna, för att vi överisolerar väggarna så att de inte längre torkar upp mellan regnen. Det gäller alltså att anlita en sansad och seriös isoleringsfirma som inte bara har som mål att sälja, utan också är lyhörd för kundens tveksamheter.

Med en dåres envishet brukar jag be människor tänka själva. I den senaste byggskandalen har det uppdagats att 60 procent av alla hus som de senaste åren tilläggsisolerats med frigolit och sedan putsats med så kallad lättputs enligt en ny metod (har ni hört den förut?), möglar och måste göras om från grunden. Det tror jag att alla tidningens läsare redan hade kunnat räkna ut med arslet. Problemet är att tekniska tester är enögda, för att inte säga naiva. Problemet är inte puts på frigolit, problemet är människan. Till exempel folk som vill skruva upp ett basketmål åt sina barn på väggen, eller folk som vill sätta upp markiser. Därmed punkterar de putsen så att regnvatten kryper in i frigoliten.
Hela denna teoretiska isoleringskonstruktion hade kunnat förhindras om testerna utgick från människor och deras vanor/ovanor och inte från enbart kryptiska lambdavärden och allsköns andra teoretiska mätningsgrunder. Likadant med gipsskivor i badrum, som så länge varit ett måste från både försäkringsbolag och byggbransch. Tills man upptäckte att de möglade. Folk hade nämligen den obegripliga ovanan att vilja montera upp tvättställ och duschbeslag och hänga upp badrumsskåp på väggarna. I och med det punkterades de teoretiskt täta väggarna av skruvhål och fukten fick fritt tillträde till det orena returpapper som sitter klistrat utanpå gipsskivorna. Hoppsan! Gips må kanske vara rent, men returpapper är det definitivt inte.

Här granskar vi nu mängden och effekten av ämnet ammoniumpolyfosfat i cellulosaisolering. Kemikalieinspektionen säger att ämnet är ofarligt, Ove Kummel och Leif Berggren i Byggnadskultur höjer sina varnande fingrar. Medan vi funderar på vem som har rätt vill jag emellertid presentera vad som ingår i vanlig mineralull: Ammoniak, fenol, formaldehyd och syntetiska oorganiska fibrer, alla av Kemikalieinspektionen klassade som ämnen med hälso- och miljöfarliga egenskaper, alternativt ”särskilt” hälso- och miljöfarliga.
Människor i allmänhet, och förstås även några byggnadsvårdare, verkar ofta sila mygg och svälja elefanter. Lägg krutet på att granska de mest farliga materialen först, ta sedan de mindre farliga, är min uppmaning. Som utbudet av byggmaterial ser ut i dag, lär vi aldrig ens hinna fram till ammoniumpolyfosfat, eftersom 85 procent av alla byggvaruprodukter i ett nytt hus fortfarande innehåller ett eller flera ämnen som redan är klassade som hälso- och miljöfarliga.
Jag vill inte vifta bort eventuella miljöproblem som kan uppstå om man får fukt i brandskyddsbehandlad cellulosa, men jag vill att vi inte tappar proportionerna så att det bästa plötsligt blir det godas fiende.

Alla vi som försökt bränna upp en gammal sågspånsisolering vet hur oerhört svårt det är att få den att brinna. Det flammar till ett tag på ytan, sen ligger den bara och pyr. Jag tror alltså att det är dags att tänka om även i stort. Varför krävs det över huvud taget tillsatser – farliga eller ofarliga – i något i grunden så sunt som en cellulosaisolering? Är det av samma skäl som våra kläder impregneras med gifter och maten tillförs en massa tillsatser?
Har någon förresten någonsin sett ett hus som tack vare sin mineralullsisolering klarat sig mot en eldsvåda? Tänker man efter inser man att isoleringen i sig troligen inte hade något alls med branden att göra. Elden tog fart av all plast, av TV-apparaten, soffgruppen, köksinredningen, mattorna och kläderna och det var giftgaserna från dessa som skördade liv. Men mineralullen som sådan räddade dem inte – och det skulle inte cellulosaisoleringen ha gjort heller – även om den var behandlad med ammoniumpolyfosfat.
Göran Gudmundsson

Okunnig tilläggsisolering med mineralull på sjuttiotalet resulterade i ruttna fönsterkarmar och totalrenovering trettio år senare. Foto Fredrik Ingemansson



Ove Kummels svar:
Visst vågar jag svara! Jag trodde inte att jag skulle starta så starka reaktioner med mina värderingar av flamskyddsmedel i cellulosaullsisolering. Men jag är samtidigt glad att jag nått fram med mitt budskap. Jag tycker att det alltför ofta finns så tydliga uppfattningar i byggbranschen, värderingar som inte alltid grundar sig på kunskap. Till och med etablerade organisationer som har skapat sig en auktoritet har bristfälliga kunskaper. Jag är medveten om att det är mycket provocerande att ifrågasätta och kullkasta etablerade sanningar. Men jag hoppas att mitt svar nu inte ska provocera utan i stället tydliggöra oklarheter.

Det finns två typer av cellulosaull. En tillverkas av makulatur- och returpapper som rivs med en speciell teknik för att ge den önskade produkten. Den andra tillverkas av jungfruligt trä som också rivs för att uppnå de önskade egenskaperna. Papper är en restprodukt som är tillgänglig för en rimlig ekonomisk insats. Rent trä är en mer kostsam produkt som dessutom kostar mer än papper att sönderdela till önskad form.
De som tillverkar produkterna har som målsättning att tjäna pengar på sin verksamhet. Då gäller det att inte erbjuda en alltför dyr produkt. Träull är dyrt att tillverka, då ”måste” man välja ett billigt brandskydd. Används papper finns ett ekonomiskt utrymme att tillsätta en bättre produkt som brandskydd. Därav kan generellt sägas att träull har ammoniumpolyfosfat som brandskydd. Och papper har borsyra/borsalt som brandskydd. Vissa pappersprodukter kan dock innehålla ammoniumpolyfosfat för att skapa en extra billig produkt, följaktligen av sämre kvalitet.

Varför är då ammoniumpolyfosfat så dåligt? Isoleringen i en byggnad utsätts med all säkerhet någon gång för fukt. Finns det gödningsämne i produkten är det en alltför stor risk att använda en sådan produkt - mikroberna får lite extra gott att äta. Skulle isoleringen bli utsatt för fukt är det i stället en fördel med bor. Borsyra är en antiseptisk produkt som dödar skadliga mikrober. I andra sammanhang används borsyra som konserveringsmedel och antiseptika.
Sammanfattningsvis är det tillsatserna som väger tyngst vad gäller valet av isolering. Papper eller trä har likvärdiga isoleregenskaper, så välj de bästa tillsatserna om ni vill att huset ska stå i 100 år till.
Ove Kummel

Kommentarer

Camilla, - Fredag 19 februari 2010

Hampaisolering

Hur kommer det sig att debattörerna har glömt att nämna hampa, mycket vanlig isolering i resten av europa. De flesta tillverkarna av hampaisolering har inga tillsatser då det inte finns behov av det (brandklass B1 "svårt brännbart"). Visst är detta lite dyrare alternativ, då det varit förbud att odla hampa, men det blir billigare. När det gäller hampa finns inga tveksamheter. Det har använts som husisolering sedan hus började att isoleras så erfarenhet finns och varken insekter eller gnagare trivs i hampaull. Angående huruvida tillsatserna i pappers- och träfiberisolering är giftiga eller inte vill jag tillägga följande: Vad skriver egentligen kemikalieinspektionen om ammoniumpolyfosfat?! "Toxicitet: Har en låg akut akvatisk toxicitet. För få data finns för att göra en fullständig bedömning av miljö- och hälsoegenskaper." Och om borsyra inte var giftigt skulle det väl inte användas som insektsmedel. Vidare blev Borax, som är borsyra (ind.tillv.), 2009 klassad enligt följande; R60-kan ge nedsatt fortplanteringsförmåga och R61-kan skada barn i moderslivet. Vidare tror jag att anledningen till att man använder borsyra istället för ammoniumpolyfosfat (och ibland både och) när det gäller cellulosaisolering är att skydda isoleringen mot angrepp från insekter som gillar cellulosa, t.ex. silverfiskar. Och de kan bli väldigt många.
Ove Kummel, - Måndag 18 januari 2010

Debatt om brandskyddsmedel

Replik på Gudmundssons svar: Det är märkligt att Gudmundsson skriver om så mycket annat än det som frågan gällde. Frågeställarna ville få ett svar gällande två tillsatser i cellulosaull. Att cellulosaull skulle användas var redan beslutat, och då är det ganska ointressant huruvida putsade cellplastväggar eller gipsväggar i badrum inte fungerar. Frågeställarna ville veta skillnaderna på dessa två tillsatser. Kemikalieinspektionen har inte klassat någon av dessa produkter som giftiga eller belagt dem med några restriktioner. Därmed inte sagt att de är likvärdiga. Frågeställarna tycks redan ha silat elefanter och mygg. De har valt bort mineralull och lagt sitt krut på att vidaregranska olika produkters egenskaper. Det är detta som utvecklar vår bransch. Därav har cellulosaullsanvändningen blivit mer och mer populär. Jag håller med Gudmundsson om att det är av stor vikt att efterfråga sunda material men strunta inte i att gå vidare i denna strävan bara för att det finns produkter som är värre. Vårt gemensamma intresse tycks ändå vara att främja användningen av cellulosaull och då vore det intressant för oss båda att lyfta fram de bättre produkterna. Jag har varit i branchen i 30 år och har faktiskt sett hur olika isolering påverkat ett brandförlopp. Mineralull kan bromsa ett brandförlopp likväl som den kan påskynda ett sådant.Att jämställa olika mineralullsprodukter är lika fel som att jämställa olika cellulosaullsprodukter. Det finns fakta och kunskap och det finns också en efterfrågan på denna. Då vill jag gärna på ett sakligt sätt föra denna debatten. Det finns alltför många antaganden och ur luften gripna påståenden som inte bör finnas med i en sund debatt. Som avslutning, en liten kommentar på "brandis" inlägg. Stenull är ett bra brandskydd men det är en fel uppfattning att den inte påverkas av värmen. I övrigt finns en del bra reflektioner i det inlägget. Ove Kummel
Brandis, - Onsdag 9 december 2009

Brandskydd

Ammoniumpoyfosfat är ett hyfsat brandskyddsmedel och ett konstgödningsämne har nästan samma namn, Ammoniumfosfat. Jag vet inte om konstgödning är smaskens för diverse mikrober men kanske är det så. Däremot är konstgödning tillsammans med brännbara ämnen helt klart brandfarligt! Så eftersom AmmoniumPOLYfosfat släcker öppna lågor genom att det ombildas av värmen så att det blir stopp för en brands fortsatta spridning tror jag inte att det är samma sak. Dessutom har inte brandskyddet i isoleringen någonsin haft som syfte att släcka en brand inne i det rum branden startar. Syftet med brandskyddsisolering är att skydda intilliggande utrymmen eller omgivningen (om det är ytterväggar) från branden. Åtminstone till dess att människor som finns där hunnit sätta sig i säkerhet. Den från brandskyddssynpunkt bästa isoleringen är nog stenull ("Rockwool") eftersom den varken är brännbar eller påverkas av värmen. Obehandlade träspån eller annan cellulosaisolering är brännbar och en brand som påverkat väggen kan ha orsakat glödbrand i den isoleringen. Den kan sedan ligga och pyra länge innan det bryter ut en full brand. Trist när man vill renovera tidstypiskt, men jag skulle använda stenull i alla fall.

Kommentera artikeln

*Namn:  *E-post (visas inte på sidan): 
 
*Rubrik:  *Vad är 4 + 2 (säkerhetsfråga)?  
*Meddelande: 

Annons Pil ner


Spara
Annons Pil upp
Annons Pil ner

 

Annons Pil upp
Annons Pil ner


Annons Pil upp
Annons Pil ner

 

Annons Pil upp
Annons Pil ner


Annons Pil upp


Just nu 19 objekt