Högt belägen i Siljanstrakten ligger den gamla fäboden med sina sexton omålade timmerhus. Där finns bostadshus, fähus, uthus och härbren, men det finns inte bilväg ända fram, sista kilometrarna får man gå genom gammalskogen.
Det är ovanligt att finna så många omålade hus som sammantaget väl visar hur det faktiskt såg ut på fäbodarna förr, många andra fäbodar har målats med rödfärg och anpassats till ett modernare sommarstugeliv.
Den här fäboden var i fullt bruk med både djur och mjölkhantering fram till 1930-40-talen. Får hölls här fram till sjuttiotalet, men sedan stod det tomt och förfallet i många år tills de nuvarande ägarna tog över runt det senaste sekelskiftet. Nu är det några olika familjer som äger fyra-fem hus var.
Husen är framförallt byggda från 1730-talets senare hälft fram till sekelskiftet 1800, ett par byggnader är ditflyttade från annat håll. Någon byggnad är äldre, en annan tillkommen på senare tid.
Nu finns ingen mark kvar runt bodarna, förutom mindre tomter. De allmänna marker som funnits runtomkring och som förr brukades som bete för djuren, har blivit uppstyckade i mindre delar för varje generation och varje arvsskifte.
Inga nya material
En av delägarna, som tillsammans med sin son och resten av familjen äger runt tio av de grå stugorna och bodarna, var som barn med om att driva betesdjur till en fäbodvall och bodde även på en fäbodvall i Hälsingland när han arbetade i skogen som ung.
Han har sedan dess ett stort intresse för äldre föremål, byggnader och byggnadsstil och har här på fäboden använt sina kunskaper i äldre tekniker, snickeri och byggnadsvård.
När han och hans familj köpte sin del av fäbodarna var mycket förfallet. Tak och golv hade ruttnat, husen var tomma eller tömda på nästan alla föremål. Familjen har sedan dess restaurerat sina bodar, men har varit noga med att inte lägga till något nytt. Ledstjärnan har varit att såväl material som föremål skulle ha kunnat finnas på fäboden i äldre tid. De har skaffat äldre rivningsvirke och äldre tegel, har bytt ruttna golv och murat om skorstensmurar av gammalt material. Några hus har också originalgolv, i ett hus var dock trägolvet framför eldstaden fullständigt sönderbränt av glöd från spisen. Där lade ägaren in äldre tegel för att skydda det nygamla golvet och huset från brand – det enskilt största hotet mot de fäbodar som finns kvar i landet. Man har också satt in järnspisar av samma skäl.
Några bekvämligheter finns annars inte. El saknas, vatten tas i en källa, man har bara utedass.
– Kommer man hit nu och jämför med när vi köpte är det nästan ingen skillnad exteriört. Inomhus däremot är det restaurerat och möblerat, men inte moderniserat. De möbler som finns hade kunnat finnas här också när bodarna var i drift.
Även om husen var i dåligt skick fanns många spår av tidigare ägare och brukare bevarade på fäboden.
På en mellanvägg i en av bodarna finns följande text skriven ”Denna stuga uppfördes år 1767. Flyttades i midlen af 1800. Må Gud bevara stugan för eld och tjufvars hand”. Skribent är signaturen A.O.J ”född den 18. Oktober 1889”. När taket i stugan restaurerades fann man samma text, men i original, vackert inristad i träet, vilken A.O.J sedan tydligen skrivit av på en mer lättillgänglig plats.
Mossa i väggarna
Ägarfamiljen har inte bara restaurerat bodarna med enbart gamla metoder och material, de har också försökt hitta och tillverka möbler, föremål, verktyg och leksaker som mycket väl kan ha funnits här i gammal tid. Tarrsängar – Dalarnas speciella inbyggda sängar – har ägaren snickrat av äldre virke, liksom stolen med självväxt ryggkryss. Andra föremål, till exempel det så kallade hednabordet, är byggt runt 1750, men modellen är ett par århundraden äldre. Bordet är till skillnad från de modernare och vanligare bockborden, gjort i ett stycke. De fyra utåtvinklade benen är fastsatta med trätappar.
Under flera hus var grunden dålig. De fick lyftas med domkraft och nya stenar kilas in. Plåttak lades på flera av bodarna på 30-talet, under ligger spåntak.
– Hade inte plåten funnits som takmaterial på 30-talet hade inte fäboden funnits i dag, påpekar ägaren, eftersom spåntaken som ligger under inte skulle ha klarat decennier utan underhåll. Dessutom är plåten i dag en del av fäbodens historia.
Väggarna är i samtliga bodar enkla timmerväggar isolerade med mossa. Ägarfamiljen har skaffat äldre vepor och bonader som satts upp på väggarna för att slippa nedfallande mossa i sängarna. När de är där på vintern får de elda hela tiden, mossisolering och enkla timmerväggar borgar inte för något varmt inomhusklimat när det är kallt ute.
Familjen vistas mycket på fäboden och har tidvis haft mycket besök av släkt och vänner, men har inga planer på att utöka verksamheten till att omfatta turister och andra besökare.
Varför fäbodar?
När byar och familjer växte och arvsskiften och ägarbyten gjorde betesmarkerna runt byarna allt mindre, blev det nödvändigt att hitta nya betesmarker för kor, getter och får. De marker som fanns i byn behövdes för att odla spannmål, häruppe i Dalarna handlade det om korn och råg. Mot slutet av 1700-talet blev ny betesmark en nödvändighet, den anlades i skogarna runt byarna. Några naturliga ängar fanns inte, utan först fick man röja och svedjebränna för att skapa ny mark. De tidigaste nya betesmarkerna låg nära byarna, men senare allt längre bort när befolkning och behov av bete växte ytterligare. Till slut blev det omöjligt att gå fram och tillbaka med djuren varje dag – speciellt eftersom kalvar, killingar och lamm var små under försommaren och inte orkade gå långt. Därför byggdes stugor i anslutning till betesmarkerna.
Eftersom man vistades på fäboden hela sommaren måste mjölken från kor, getter och får tas tillvara och lagras i form av smör och ost, liksom mesost och messmör, precis som den skulle ha tagits tillvara om man stannat hemma med djuren. Det måste därför finnas möjlighet att förädla och lagra produkterna, en förklaring till de ofta många bodarna på en fäbod.
Det är en spridd myt att det fanns mycket och rikt bete på skogen. I själva verket var betet ofta magert och svårfunnet, fäbodjäntorna fick i allmänhet driva djuren längre och längre för varje vecka för att hitta tillräckligt med mat. På vissa håll upprättades därför ”långfäbodar” – fäbodar ännu längre bort från byn och ursprungsboden, dit man flyttade när betet var slut vid den första boden.
Ensamliv på fäboden
De som normalt passade och skötte djuren och tog hand om mejeriverksamheten var familjernas ogifta flickor och unga kvinnor, från 10-12-årsåldern tills de gifte sig eller andra flickor i familjen kunde ta över. De drev djuren upp till fäboden på våren och stannade hela sommaren – ett ensamt och ibland skrämmande liv, kanske med varg- och björnbesök och säkert luffare som ville ha mat och övernattning under tak. Arbetet var krävande. Djuren skulle passas, hämtas hem om kvällen och släppas ut på morgonen samt mjölkas morgon och kväll. Mjölken skulle kylas, skummas, smör kärnas när man fått ihop tillräckligt med grädde, ost ystas och messmör och mesost kokas i stora kärl. Ofta förväntades flickorna också syssla med hantverk på lediga stunder som att fläta korgar eller sticka. På de små fäbodarna, som drevs av en eller ett par gårdar, kunde en flicka vara ensam hela sommaren, på de större kunde många gårdar gå samman. På fäboden i Siljanstrakten som vi beskrivit härovan, tyder de många byggnaderna och en del husgrunder på att ett tiotal familjer gått samman och skickat djuren dit, då kunde det vara en större grupp flickor och unga kvinnor som arbetade tillsammans under sommaren. En annan viktig uppgift för fäbodflickorna var att hålla djuren borta från andra byars och gårdars betesmark, skogsbetet var noga ransonerat och djuren kunde oftast inte ströva fritt utan måste passas.
Fäboden i dag
Fäbodarna var allmänt i bruk fram till sekelskiftet, på en del håll fram till cirka 1930-talet. Efter det gjorde avfolkning och rationalisering samt konstgödsel och ökade skördar att de inte längre behövdes på samma sätt. Skogen fick vid samma tid också ett annat värde, det var inte längre ekonomiskt försvarbart att svedjebränna skog för att få djurbete.
Under såväl första som andra världskriget höggs virket i många fäbodar upp till ved, som forslades till de frysande i städerna. Eftersom många män var inkallade kunde inte skogen avverkas på samma sätt som tidigare, utan virket i fäbodarna var mer lättillgängligt. På det sättet förstördes många bodar.
I dag drivs ett antal fäbodar på gammalt sätt, men majoriteten för turister med tunnbrödbak och smörkärning. Bara några enstaka bodar används på det ursprungliga behovsinriktade sättet. Många fäbodar har blivit sommarhus och anpassats till tidens mer bekväma krav – fritidslandskapet har avlöst fäbodlandskapet.
Djuren som fanns på gamla tiders fäbodar, främst den vita hornlösa fjällkon och hennes mindre släkting, den fjällnära kon, har de senaste decennierna fått en renässans, både hos småbrukare och i större besättningar, det senare tack vare mjölkens höga fetthalt. Även den förut utrotningshotade jämtgeten har blivit lite mer spridd som inhemsk lantras.
Fäbodar här och där
I Sverige har fäbodväsendet varit spritt i framförallt Dalarna, Hälsingland, Jämtland (där det kallats bu – buvall och bujänta istället för fäbodvall och fäbodjänta), Medelpad och Ångermanland. I Norge och Värmland heter det ”säter” i stället för fäbod eller bu.
Inom etnologin talar man om en kulturell fäbodgräns, som också är ekens nordgräns. Söder om gränsen räckte markerna i allmänhet för både bete året om och spannmålsodling, norr om räckte det inte.
Mytbildning och folktro runt fäbodarna
Fäbodkulturen är omgärdad av myter, sagor, sägner och folktro. Den finns sägner om flickor som blivit bergtagna när de vistats ensamma på fäboden och kommit ut från berget helt förändrade. Man kan ana att ensamhet, isolering och rädsla under långa sommarmånader legat bakom dessa förvandlingsberättelser.
Myter om vittror hör också till den nordiska fäbodkulturen. De lever på fäbodarna och håller egna djur, men antingen under en slags parallell tideräkning – som om de levt på fäboden för många hundra år sedan – eller under vintern när ingen är där.
Deras kor är förtrollade och det finns historier om hur fäbodjäntor tagit hand om vittrors kor och inlemmat dem i den egna flocken, ofta med list eller trolldomsliknande ritualer, som att kasta korsat stål över kon. Vittrorna kunde vara onda eller goda, ibland hjälpsamma, men ibland saboterade de. Blev de upprörda kunde de förstöra smöret i kärnan och få osten att mögla.
Läs mer
Daga Nyberg, Vittran i fäbodland, Carlssons förlag (1990)
Bengt af Klintberg, Svenska folksägner, Pans förlag (1972)
Fäbodliv, året runt med familjen Smedberg, Törnquist & Nyberg, Gullers förlag (2007)
Text Cecilia Tuohy
Foto Susanne Almers