Kaninernas älsklighet har hjälpt dem att erövra världen. Än hör de inte till utsikten från torpet, men snart har nog de koloniserat även Sörmland, och då inte genom spridning av vildkaniner från söder utan genom förvildade släktingar från stan.
Kaninen har sina rötter i Medelhavsområdet. Dess historia som vild djurart i Sverige är kort. På sätt och vis började den med Sven Olof Andersson Malmros från Önneköp. Han utsågs 1897 till ny skogvaktare på Hallands Väderö sedan kyrkan avskedat Albert Ekman som blivit obekväm med sin kritik av överbetning och okänsliga avverkningar. Petningen retade väderövännen Sigurd Hallberg på Allers i Helsingborg som skriver så här i Sveriges Naturs årsbok 1911:
Den nya skogvaktaren, som saknade både kompetens och lust för sitt yrke, utplanterade kaniner på ön, och från 1898 spredo dessa sig så snabbt öfver hela området, att ön 1903 var fullständigt öfversvämmad af dem och vegetationen starkt hotad.
Andersson Malmros försvann samma år som skogvaktare men kaninerna var kvar. Hans efterträdare på posten fick extra betalt för att skjuta kaniner av Oskar II och hans jaktklubb som arrenderade jakten på ön. Även Sigurd Hallberg fick jaga så mycket han ville. Det gav effekt, mot slutet av 1909 var stammen reducerad till ett minimum.
Men då sade kyrkostyrelsen upp jaktarrendet och slöt i stället ett nytt med göteborgaren Douglas Dickson. Han släppte ut ett trettiotal rävar på ön men rävarna ägnade sig mest åt fågeljakt och intresserade sig inte för kaninerna förrän framåt hösten.
Sigurd Hallberg var mycket kritisk.
Det vittnar nu om Väderö-faunans utomordentliga fågelrikedom, att dessa 30 räfvar under hela sommaren och största delen af hösten icke rörde en kanin, utan uteslutande lefde af fågel. - - - Först de sista dagarna i oktober, då all annan föda börjde tryta, höllo räfvarna till godo med kaninerna, som under den gångna tiden af året förökats alldeles ohyggligt, skyddade mot skogvaktarens och min bössa som de voro.
Ett par år senare var ändå såväl kaniner som rävar borta.
Den korta kaninexplosionen på Hallands Väderö var den första noterade förekomsten av kaniner i frihet i vårt land. Det blev en parentes, men när några godsherrar inne på det skånska fastlandet under de första åren på 1900-talet beslöt importera jaktkaniner från kontinenten var det startpunkten för vildkaninens permanenta etablering i Sverige.
”Ängelholmstrakten och Skarhults gods blev skådeplats för den diskutabla pionjärgärningen”, skriver Arne Schmitz i Djur i skånsk natur, ”och därifrån spred sig kaninerna om inte med blixtens hastighet så dock flinkt nog.”
1912 förstörde kaninerna en stor bokplantering i Skarhults kronopark och jakten intensifierades. Året efter hade vildkaninen fått en egen kolumn i de skånska jaktföreningarnas årsberättelser.
På Gotland sattes sju kaniner ut år 1907. På 1950-talet var den årliga avskjutningen 200 000 rabbisar.
Som husdjur hade kaninen däremot funnits länge, för sitt fina ljusa kött, sin päls och sin allmänna tålighet.
”Tama kaniner underhållas på många ställen i sydligare orter i Sverige”, skriver Sven Nilsson i sin Skandinavisk fauna från 1820.
”Man afstänger merendels åt dem en vrå i stallet hos kor, hästar eller får, der de om vintren hafva tillräckeligt varmt och kunna få sitt foder jemte boskapen.”
Att ha kaniner och boskap tillsammans var inte problemfritt. Kaninerna klättrade upp i krubban och förorenade fodret med spillning och urin. Och om korna svalde kaninhår kunde de bli sjuka även av det.
Medeltidens kloster födde gärna upp kaniner. Därifrån spred sig seden till slott och herresäten där man snart även såg kaninerna som ett roande jaktnöje.
Det blev också vanligt att plantera ut kaniner på öar som reservproviant för framtida skeppsbrutna. Resultatet blev ofta en förödd vegetation.
Holländarna såg riskerna och stadgade stränga straff för den som planterade ut kaniner i Sydafrika, medan engelsmännen aningslöst förde med sig djuret till nya världsdelar. Särskilt illa gick det i Australien och Nya Zeeland. ”Här ha de vilda kaninerna, som utplanterades för jaktens skull, blivit en fruktansvärd landsplåga”, konstaterar Brehm i Djurens Liv.
Numera är hela landet från Victorias södra gräns upp till nordgränsen av Queensland ej annat än en stor kaningård, och schäferier, som förr räknade 120,000 får, ha nu blott en fjärdedel härav. Tusentals hektar av landet ha övergivits av arrendatorerna, och tusentals människor ha blivit ruinerade.
Kaninernas antal uppskattades lågt räknat till tjugo miljoner. Arrendatorerna försökte skydda sig genom att hägna in sina landområden med meterhöga, finmaskiga nät. För att utestänga kaninerna byggde man också långa stängsel, ett på 52 mil mellan Nya Syd-Wales och Sydaustralien och ett som var 120 mil långt längs Västaustraliens östra gräns.
Precis som på Hallands Väderö planterade man ut rovdjur för att bekämpa kaninerna men med samma resultat. Hellre än att jaga svåråtkomliga kaniner kastade de sig över värnlösa pungdjur och fåglar som inte kunde flyga.
Massiv användning av gift ingick också i kaninbekämpningen, precis som i kriget mot vargen.
Under de båda världskrigen fick kaninuppfödningen ett stort uppsving i Sverige. Myndigheterna framhöll hur kanin kunde ersätta höns- eller kalvkött. Ullen av särskilt angorakanin togs tillvara och av skinnen gjordes mössor, kragar och hela plagg. Vit lantras och chinchillla betalades bäst.
Men det är varken som päls eller kött på tallriken som kaninen fått sitt moderna genombrott. Den populära hermelinkaninen på runt ett kilo föds inte upp för att flås eller ätas utan för att kramas.
”Ett gulligt husdjur” lyder rubriken på en av många kaninsajter. Under den kan man läsa: ”Eftersom djuret precis som vi människor ofta är aktiva under dagen (mest under morgon och kväll) och sover under natten så finns det mycket tid till att kela med djuret.”
Problemet är bara att kaniner lever längre än intresset hos de barn som tjatat sig till ett gossedjur. När glöden falnat släpps många kaniner helt enkelt ut i parker och villaområden. Stad efter stad får en lokal, mycket brokig kaninstam. (Intressant nog verkar dock kaninerna med tiden bli alltmer lika vildkaninen i sin färgteckning.)
I Stockholm har de många kaninerna blivit ett stort problem för parkförvaltningen. De äter upp blommor och buskar och ringbarkar vuxna träd så att de dör. Kommunens skadedjursgrupp jagar dem tidiga morgnar och skjuter några tusen varje år. Tidigare grävdes kropparna ner men när EU införde regler som förbjöd det blev det förbränning i stället.
2009 kunde tidningarna avslöja att kaniner från Stockholm eldades upp i Karlskogas kraftvärmeverk. Djurvännerna protesterade förstås men kraftbolaget tyckte att när kaninerna ändå var skjutna var det väl lika bra att de kunde bidra till att värma människor och ersätta fossila bränslen.
Debatten om kaninjakten i stan går vidare. Föreningen Vilda Kaniners Värn i Stockholm vill se alternativa metoder och tycker att stadens kaniner borde utfodras med preventivmedel. Men då kanske de rovdjur och rovfåglar som jagar kaninerna inte heller kan föröka sig.
Förr satte vintrarna en snäv gräns för kaninens utbredning i Sverige. I ett mildare klimat kan de uppenbarligen leva gott åtminstone i Mälardalen. Vi tycks alltså ha fått en bestående stam av vilda kaniner – grundad på frisläppta gossedjur.
Och snart, mycket snart, lär de dyka upp kring torpet. För som Sven Nilsson konstaterar:
”De äro i högsta grad brunstiga.”
Text och foto Henrik Ekman