När jag kör genom Björnlunda en dag i mitten av september möter samma syn som ett år tidigare. Ute på Kyrksjön ligger hundratals grågäss samlade efter morgonens bete. Under förhösten samlas de i flockar så stora att bönderna klagar på skadorna. Då är det svårt att förstå att grågåsen var nästan utrotad för en mansålder sedan.
Zoologen Einar Lönnberg kallar i bokverket Sveriges fåglar från 1924 rovjakten på grågås för ”ett bland de sorgligaste kapitlen i vår fauna”. Fågeln fanns bara kvar på några enstaka platser i våra skärgårdar, på Gotland och i Skåne.
Efter en grandios återhämtning finns det nu grågäss i nästan varje vatten med bra betesmarker i närheten. Över vårt torp i ekhagen flyger de under ljudligt kackel sommaren igenom från viltvattnet vid Ramsberg till någon av Båvens vikar.
Det är inte bara grågäss som kacklar. På vår badklippa blir spillningshögarna bara fler och de skyldiga är kanadagässen. De makar på sig när vi kommer men inte mer än nödvändigt. Vi har dem som sällskap och klagar inte utan säger som Taube, att låt dem få leva, de är ju så sköna.
Grågåsen har alltid funnits i Sverige. Kanadagåsen är en nykomling från Nordamerika. Men de har ett gemensamt. Den gamle omstridde författaren och naturfotopionjären Bengt Berg spelade en avgörande roll för bådas segertåg.
En gång fanns grågåsen spridd längs våra kuster i både väster och öster och i alla lämpliga sjöar och vattendrag i södra delen av Sverige. Men den jagades hårt av hungrande människor och redan på 1700-talet försvann den från till exempel Mälaren.
Gäss är kloka och svårjagade fåglar. Deras svaga punkt som gåsjägarna utnyttjade är ruggningstiden på sommaren när de byter vingpennor. Då kan de inte flyga.
Gässen försöker undgå faror genom att simma långt ut på vattnet och bara gå iland för att beta framåt kvällen. Men det hjälper inte mot en båtburen fiende.
”De voro då tillspillogifna”, skriver Einar Lönnberg. ”Om ej fridlysningen kommit, som den kom 1912, skulle vi sannolikt i denna stund ej haft en grågås kvar längs hela vår kust.”
Bengt Berg var vid den här tiden hyresgäst på Värnanäs söder om Kalmar. Kusten var idealisk för grågäss men fågeln var utrotad där som på andra håll. Han beslutade sig för att försöka få den tillbaka och började med att arrendera stränderna, jakten och fisket inom en tillräcklig radie.
Av en gotländsk bonde fick han våren 1926 nio grågåsägg tagna ur olika reden. De ruvades av en fostermor på Värnanäs och sex ungar kläcktes. Enda problemet var att hon hade svårt att lära ungarna hur en gås låter eftersom hon var en kalkon.
Den råbarkade världsresenären Bengt Berg fick rycka in som fosterfar och under en intensiv sommar hålla gässlingarna sällskap under tryggt kacklande.
Ungarna växte och lärde sig flyga. På deras ben satt ringar med text som på engelska och franska bad upphittaren att returnera ringen.
Hösten kom och han väntade ivrigt att få se dem ge sig av söderut, förgäves. Alla sex blev kvar i den skyddade andvik han skapat med pir mot öppna havet och staket mot skogen och hotande rävar.
Men flög fritt bland öarna gjorde de, och uppmuntrad av framgången skaffade Bengt Berg våren 1927 tretton nya små gåsungar från en vän i Danmark och uppfostrade dem på samma vis. Några blev skjutna i Frankrike men de allra flesta lyckades flytta ända till Andalusien och åter till Värnanäs.
I umgänget med de unga gässen veknade Bengt Berg. Han hade haft en dröm att en vårdag få uppleva hur en flyttfågel kom ner till honom ur skyarna efter sin långa resa. Och när gässen återkom skrev han:
”De kommo med vårstormen andra natten i april; jag grät av glädje.”
Åren 1926 till 1930 födde Bengt Berg upp grågäss som sedan fick flyga fritt och flytta söderut. Totalt ringmärktes 48 fåglar. Trots att kanske en tredjedel gick förlorade fick grågåsen på nytt fäste vid hans kust. ”Innan vi riktigt vågade tro på det, fanns det grågåspar lite här och var på skären inom en radie av en till två kilometer och dessutom små flockar av kringflackande gäss, så som det gör i nästan alla gåsskärgårdar.”
I hans efterföljd har sedan många grågäss planterats ut på olika håll i landet.
Bengt Berg nöjde sig inte med att försöka få tillbaka grågåsen till skärgårdarna. Mitt under försöken med grågäss började han också föda upp kanadagäss. Under en resa till Kalifornien hade han sett dem flytta norrut ”mot Yukon och Saskatchewan och fyllts av en brinnande önskan att en dag se dem flyga också över mitt hemlands kust.”
Efter några misslyckade försök tog det fart när Berg fick ett gåspar från Hagenbecks zoo i Hamburg. Honan kläckte 1930 fram sex ungar i hans inhägnade andvik. ”Och nu börjar den tacksammaste invasion av vildgäss på svensk kust, som hittills torde ha förekommit.”
När boken kommer ut 1937 har kanadagässen ökat från fyra fåglar till över hundra. Han har också fångat in och skänkt bort fåglar för utsättning både i norr och söder. ”De häcka både vid skogens små vatten och på skären i havet och synas trivas lika bra på båda ställena.”
Bengt Bergs utsättningar skulle följas av många, många fler under de kommande åren. Idag uppskattas stammen av kanadagäss till 17 000 par.
En stilla morgon i mitten av augusti 2012 sitter jag på vandrarhemmet Kolbodagårdens terass och äter frukost i solen. En halvmil söderut ligger Bengt Bergs Värnanäs. Fjärden är alldeles stilla och morgonen ackompanjeras av ladusvalors milda kvitter och pipet från några tiggande vuxna måsungar på stenarna ute i vattnet.
På ett lågt skär en bra bit ut går ett hundratal grågäss och betar. Enligt ornitologernas räkningar har vi numera på höstkanten en kvarts miljon grågäss – eller 41 000 häckande par.
Plötsligt stiger en kakafoni av upprört gåskackel från skäret och hela flocken tar till vingarna. Jag har kikaren med mig och mycket riktigt, över skäret drar en havsörn med tunga vingslag. Något riktigt jaktförsök är det inte men gässen gör ändå klokt i att ta till flykten. Havsörnen är med Bengt Bergs ord ”alla grågäss arvfiende”.
Einar Lönnberg kallade förföljelsen av grågässen för ett av de svartaste kapitlen i svensk naturvårdshistoria. Lika rätt är att utnämna deras återkomst till ett av de ljusaste. Möjligen i konkurrens med havsörnens räddning.
Bengt Berg hade stor del i den också, men det är en annan historia.