Den som bilar eller cyklar på landsbygden tänker kanske inte på alla de små byggnader som står vid åkrar och ängar och i skogsbryn. Dessa överloppsbyggnader, som de kallas av fackmän, ingår inte längre i lantbrukets produktion och är därmed överflödiga. Men dem förutan skulle landskapet kännas fattigt. Tömt på sitt innehåll.
Runt om i Sverige räddar många entusiaster dessa byggnader. Utan deras insats skulle ängslador, linbastur och gårdssmedjor förfalla och försvinna.
– Vi är ute i elfte timmen, många byggnader har redan förfallit, säger Marja Erikson på Upplandsmuseet. Projektet handlar om att rädda landskapsbilden, förklarar hon.
Marja Erikssons avdelning på museet har i uppdrag av länsstyrelsen att bistå entusiaster med råd och vägledning. Renoveringen av en ängslada eller gårdssmedja kan ta hundratals timmar. Med mycket eget arbete, en hel del egna pengar och ett statligt bidrag på 14 000 kronor tar sig många fastighetsägare ändå an arbetet. När arbetet är slutfört står byggnaden kvar som ett minnesmärke över svunna tiders jordbruk.
Utgångspunkten är några tjocka pärmar med projektbeskrivningar som Upplandsmuseets byggnadsantikvarie Per Lundgren har.
– De gör en hjälteinsats för kulturmiljön, utan att ha någon egen vinning av det. Därför försöker vi ha en pragmatisk syn, åtgärderna ska inte vara dyrare än nödvändigt, säger han.
Ur hans välfyllda pärmar letar vi upp några intressanta exempel som blir stommen för en resa i Uppland.
I Karkebo norr om Dannemora har Ola och Britt-Marie Karlssons släkt brukat jorden sedan mitten av 1600-talet. De har tidigare räddat ett visthus och gårdssmedjan. Nu går vi ut på Gumängen där tre ängslador, förmodligen från 1800-talet, står i skogsbrynet vid olika åkrar. Under en lång period var de ”skräpbodar”. Nu är de små museer med gamla redskap och vagnar som vittnar om svunna tider.
– Jag tycker det är viktigt att byggnaderna bevaras till eftervärlden. Det är fantastiskt om de kan få stå kvar, säger Britt-Marie.
Ola visar ladan som står längst bort. De grå stockarna i väggarna och de vackra knutarna glänser i solskenet. Här har man schaktat för att vattnet ska rinna bort ordentligt. Liksom de andra ladorna står denna nu stadigt på grundstenar i hörnen. En timmerman har bytt ut några stockar på ladorna.
På norrsidans stockar, som har torrsprickor, har vissa mindre partier murknat. Vatten rann tidigare in, men Ola Karlsson har försiktigt huggit och omformat träet lite grann så att regnvattnet rinner bort på utsidan av stockarna. En liten åtgärd som räddar hundraåriga stockar.
– Det var på museets inrådan. Själv hade jag nog hellre bytt ut virket, säger han.
Vi öppnar portarna och ser på taket underifrån. Ett regelverk av slanor har tidigare burit ett vasstak. Här har Upplandsmuseet godkänt att man satt upp kryssbrädor som stabiliserar taket. Utanpå resterna av det gamla taket finns ett nytt regelverk och ett plåttak.
–Vi applåderar tilltaget. Plåttak är bättre än att byggnaden förfaller och försvinner, viktigast är ändå att den står kvar. Det är inte svårt att se ängsladan fast den har plåttak. Här betraktar vi byggnadsvård på lite annat sätt än vi brukar, säger Per Lundgren från museet
– Men museet godkände inte vilken plåt som helst, utan det skulle vara av modellen som heter pannplåt, berättar Ola. Den är gammal, men lite blank och ganska ful, tycker jag.
Nu står de tre ladorna, stabiliserade och upprättade på fast grund med plåttak, vackert insmugna i de höstklädda skogsbrynen.
– Det har känts otroligt skönt att ha med museet i arbetet. De har dokumenterat renoveringen ordentligt. Tack vare dem har vi fått fram uppgifter om gården som vi inte känt till tidigare, säger Ola.
Han och Britt-Marie stänger dörrarna om de gamla föremålen. En virkessläde har sparats, liksom en forsläde, den användes för att köra ut mat till skogsarbetarna om vintern. I en lada står gårdens första vagn med gummihjul, som införskaffades under andra världskriget, och i en annan en gigg för snabb transport bakom häst.
Tre mil söderut ligger Haggården bland vackra kullar med gamla gravar. Omkring 300 stycken kan den ihärdiga räkna till. Odalsån nedanför gården har varit vikingaled för många hundra år sedan. Från gårdssmedjan ser man ån.
Smedjan, uppförd under sent 1700-tal eller under 1800-talet, är nästa studieobjekt på resan. Där smiddes järn till gårdens behov och lagades gamla verktyg. Potatisnicka, kalvbindsle, dubbeldrätt för hästar, skär till plog och andra gamla fackuttryck kommer till användning när gårdens ägare Holger Mårtensson visar smedjan medan hans hustru Birgitta dukar fram hembakat på köksbordet.
Många år innan länsstyrelsen och Upplandsmuseet blandades in lagade Holger och hans far taket och stoppade läckor. De lade på tvåkupigt tegel.
– När Per från museet kom ut tänkte jag ”det här godkänns aldrig, inte tvåkupigt tegel. Det måste nog åtminstone vara enkupigt”. Men Per sade att det var bra. Det viktiga var att taket var tätt, säger Holger.
Norrsidan var mest åtgången av väder och vind. Stockväggen var på väg att ge vika. Till Holgers förvåning var förslaget att resa tre lodräta brädor på var sida av stockarna, fästa dem med gängbult och säkra väggen. Dessutom skulle väggen panelas på utsidan för att inte ta mer skada.
Knutarna har också tagit mycket stryk av vädret och lagats med grovt virke. Men renoveringen av det tidigare reparerade taket var knepigt. Det bestod av gamla brädor, slätsågade på ena sidan och runda av stockens form på den andra. Holger ville bevara så många som möjligt av dem och bytte försiktigt murkna delar mot friskt virke.
– En pensionerad granne har hjälpt mig. Vi två har lagt ner massor av tid på byggnaderna. Det har tagit tid därför att vi inte har velat röra vid det gamla, det som är friskt, säger Holger Mårtensson.
Skorstenen är ännu bara en ruin, liksom ässjan. Däremot är pusten, med vars hjälp elden syresattes till rätt temperatur, kvar inklusive röret in till härden.
– Mitt barnbarn är utbildad murare. Han vill gärna testa sina yrkeskunskaper och återställa ässjan och skorstenen, men det blir nog inte gjort förrän nästa sommar, säger Holger och nickar åt det gamla tegel som han samlat för reparationen.
Städningen och återställandet av smedjan har varit som en skattjakt. Det kanske finaste fyndet för familjen är ett spadskaft med inskriptionen PJM 1881. Initialerna avslöjar vem spadens ägare var, Per Johan Mårtensson, Holgers farfar, som köpte gården på 1870-talet.
Vi rundar kullen framför smedjan och ser linbastun. Den är byggd i en backslutning en bit ifrån gårdsbebyggelsen. Bastun står på fina grundstenar som har skyddat syllen. Men en av hörnstenarna hade under årens lopp rört på sig, förskjutits och knuffat dörrposten på sned. En av de svåraste åtgärderna vid renoveringen av bastun var att återställa grundstenen.
– Jag tog stora traktorn och satte på två pallgafflar tätt intill varandra. Sedan lyfte jag huset ett par centimeter, så pass mycket att vi kom åt att baxa tillbaka stenen till dess rätta läge, berättar Holger Mårtensson.
Linbastun är kanske en bra symbol för hela projektet med överloppsbyggnader. Husets konstruktion gör det omöjligt att använda till annat än linberedning – och det förekommer inte längre.
Vid ingången finns ett litet rum där man på Haggården lagrade ved. En dörr leder in till själva bastun. Först står en rökugn. Där är den trånga passagen inte mer än mansbred. Därefter kommer en hylla någon halvannan meter upp. På dess golv strax under taket breddes linet ut för beredning.
– Det är viktigt att bevara byggnaderna. Här har tre generationer jobbat febrilt. Det kommer alltid att finnas någon liten procent av befolkningen som är intresserad och vill veta mer om dem, säger Holger Mårtensson.
Nästa objekt på resan är ett utedass som står bland lövträden på en kulle vid Hårby gård. Här sju mil söderut i Uppland hörs ljudet av hovar mot grus när framgångsrika travhästar leds förbi några meter från dasset. Den berömde kusken Stig H Johansson har en av sina träningsanläggningar här. Jordbruket på Hårby Gård har styckats av och förvandlats till hästgård.
Men det gamla vackra utedasset står kvar på mark som tillhör boningshuset, lysande gult bland höstskrudade lövträd. När dasset användes satt man tre på rad och gjorde sina behov, men det var länge sedan.
– Det är målat i slamfärg, brutet i en gul nyans. Per på museet föreslog färgen och nyansen, berättar Lars Fredriksson.
Familjen har brukat gården sedan den styckades av från Ekolsunds slott i slutet av 1800-talet. Lika gammalt är dasset. Den första viktiga åtgärden var att reparera taket. Brädorna var murkna.
– Ja, det var ruttet och fick bytas ut helt och hållet. Brädorna är av ohyvlat virke, säger Lars och pekar på takfoten. De flesta byggnadsantikvarier förordar hyvlat virke, men jag stod på mig i det fallet. Huset var byggt med ohyvlat virke och för att få rätt kvalitet på dem köpte jag från en bondsåg.
Ovanpå pyramidtaket ligger takpapp. Även det är beställt med en speciell mörk färg som liknar takpappen från 1800-talet. Taktassarna har ett mjukt fint avslut. Ett par av dem har Lars lagat genom att lägga i nytt trä, men han ville undvika att byta hela reglar. En strävan i renoveringen har varit att bevara så mycket gammalt som möjligt.
Lagningar av takreglar och renslucka har tagit tid. Men av de cirka tvåhundra timmarna nedlagt arbete har åtskilliga lagts på att tvätta och måla byggnaden. Dessutom har Lars riktat upp dörren.
– Jag tycker att mina lagningar är ganska grovhuggna, men på den här sortens byggnad fungerar de, säger Lars, som är utbildad snickare och byggnadsvårdsintresserad.
Han har också renoverat dassets två fönster och bytt glas i det ena. De är målade med linoljefärg i en nyans som Per Lundgren på Upplandsmuseet tog fram.
– För huset handlade det om att vinna eller försvinna. I så dåligt skick var dassen innan restaureringen inleddes.
Varför ägna så mycket tid åt en byggnad som inte används längre?
– Jag tycker om gårdsbilden, jag bor bra och vill bevara det min farfar en gång skapade. Man ska ta ansvar för det man ärvt, säger Lars Fredriksson.
Text och foto Carl von Scheele