På många av forsagårdarna, de stiligaste av hälsingegårdarna, finns fortfarande de rikt snidade ytterdörrarna som saknar motsvarigheter på den svenska landsbygden. Forsadörrarna gick sällan utanför sockengränsen och hör hemma där, ingen annanstans. Den som finner dem förflyttas sedan till andra världar, till orienten, till fabelvärldar och sagor. Kulturella, sociala, geografiska och klimatologiska gränsdragningar sätts ur spel när en forsadörr kommer i ens väg. Att många av forsadörrarna är slitna och i behov av vård är sorgligt, men vittnar om tidens gång och att många, många har sett, beundrat och låtit sig roas av dessa dörrar.

 

 

Ingen tävlan

Först och främst har dörrarna ett högklassigt storsnickarhantverk sprunget ur Hälsinglands allmogekultur. På 1800-talet visste också alla i Forsa vilka som gjort de finaste dörrarna.

Sockensammanhållningen var stark och skulle manifesteras i arkitektur och gårdarnas utsmyckning i en speciell stil. En hälsing uppfattar de stora gårdarna som normal byggenskap. Alla, rik som fattig, byggde mer eller mindre stort av timmer med långa längder, för att traditionen var sådan. Redan på järnåldern byggde hälsingarna stora hus, visar husgrunder utgrävda i Forsa.

Hälsingarna har ägt sina hus, vilket bidragit till landskapets relativt svaga sociala skiktning. Den som äger sitt hus får en viss självkänsla. Det är också i den vi ska söka förklaringen till de stora granna hälsingegårdarna. Glöm alla påståenden om skryt och tävlan i hälsingarnas storbyggande! Det är myter som saknar stöd i hälsingarnas karaktär. Den som är trygg i sig och sitt, liksom hälsingarna, skryter inte. Se i stället hur ett landskap kräver sin arkitektur. Självklart breder de stora gårdarna ut sig i Voxnans breda platta dalgång medan Forsagårdarnas stramhet hör ihop med sitt speciella landskap.

 

 

Skåp som smycken

I varje socken utvecklade allmogen en egen estetik. Alla visste vad som ansågs passande för en gård i en viss socken. En förstukvist från Voxnadalen på en gård i Järvsö lät sig inte göras. Gårdarna skulle ge besked om socknens identitet, och då kom 1800-talets stormålare och storsnickare väl till pass. Även de obesuttna, den ekonomiskt sämre bemedlade befolkningen, omfattades av socknens mentalitet och estetik. Och det är hos den obesuttna befolkningen, som var i majoritet på landsbygden, som de flesta storsnickare återfinns. Prefixet ”stor” lades till då en hantverkare var extra skicklig.

Två storsnickare var verksamma i Forsa under första hälften av 1800-talet. De var Jöns Månsson i byn Böle, kallad ”Rosenmålaren” för ljuvliga blomsterslingor i sitt möbelmåleri, och den indelte soldaten korpralen Jonas Lust i Nansta. Det är dessa två som efter mer ingående studier av forsadörrarnas ”handstilar” och arkivstudier framträder som dörrarnas upphovsmän.

Jöns Månsson var jämtlänning men lyckades assimilera sig i sin nya hemsocken så väl att forsaborna alltjämt räknar honom som sin. I var och varannan gård finns dörrar, möbler och föremål gjorda av Jöns Månsson och Jonas Lust. Jöns Månssons skänkskåp är höga, tänkta för stora salar. Skåpen är pjäser snarare än möbler. Hängskåpen är utsökta smycken på väggarna. Krönen på skåpen med en skuren blomma påminner om Jämtlands ståndskåp i rokoko. Det finns ett anslag av jämtlandsrokoko i Jöns Månssons möbler och blomstermåleri, men i Forsa fick han bilda en egen stil, som skulle falla sockenborna i smaken. De var ju inte jämtar, de var forsabor. Den lokala och regionala identiteten har varit mycket stark i vårt land på sina håll.

 

 

Hög kvalitet

Jöns Månsson blev Forsas mest efterfrågade storsnickare i början av 1800-talet. Det ska han nog tacka sin hustru Cecilia Andersdotter och hennes far sockenhjulmakaren Anders Isaksson för. Paret gifte sig 1790, bodde med hennes föräldrar i byn Böle och fick sju barn tillsammans. Genom giftermålet kom Jöns Månsson in i en storsnickarfamilj i Forsa, vilket till viss del banade väg för hans framgång. Men han kom med något helt nytt. Hans graciösa möbelstil som utmärker sig i höga skänkskåp såväl som små skrin går igen i hans blomstermåleri med sirliga blomsterslingor och lätthänta bokstäver och siffror. Det är Jämtlands rokoko som finns i bakgrunden till den alldeles egna stil som Jöns Månsson skapade till forsagårdarna. Ett ljusblått mäktigt, men ändå nätt, skänkskåp hör till hans förnämligaste pjäser, signerat och daterat 1800. Jöns Månsson höll en jämn och hög kvalitet med otaliga variationer i dekor och färgsättning. Hans fint snidade dörrar, utsökt bemålade möbler och mindre föremål vittnar om en norrländsk storsnickare av högsta rang, en äkta forsasnickare.

Det finns enstaka skriftliga uppgifter som ger en uppfattning om Jöns Månsson som person. Han var sjuklig i värk, han verkar ha varit beskedlig. Åtminstone i sockenprästens ögon när han i Månssons eftermäle skrev att han var gudfruktig och stadig kristen. Denna uppgift kan förklara bibelcitaten som ofta finns inskrivna på dörrarna.

 

 

Dräng blev storsnickare

En som höll Jöns Månsson särskilt högt var soldatsonen och drängen, sedermera korpralen Jonas Lust i byn Nansta. Han var tonåring när Jöns Månsson snidade de finaste dörrarna, och blev själv storsnickare med dörrar som specialitet. Även de sanslösa forsasängarna med ett formspråk som innehåller detaljer som grankvistar, urnor, bandrosetter och solar är Jonas Lusts uppfinning. Bandrosetter och solar finns också på hans dörrar.

Till skillnad från Jöns Månssons dörrar är Lusts inspirerade av dem på handelsgårdarna längs östra Storgatan i Hudiksvall. De kom till vid 1820-talet, sågs av forsaborna och vidareutvecklades i forsastil av Jonas Lust. En välbekant dörr av Jonas Lust sitter på den fyrbyggda gården Byströms i Trogsta. Övre dörrspegeln har en bandrosett och mittspegeln en sol. En annan gård med två utsökta forsastrama dörrar av Jonas Lust är Ransta, även den belägen i Trogstaåns bedövande vackra dalgång. 

 

 

Läromästare

Liksom Jöns Månsson hörde Jonas Lust till utanvidsfolket, landsbygdens obesuttna som bodde i mindre gårdar och stugor vid sidan av storböndernas gårdar. Han gifte sig med pigan Karin Persdotter och fick med henne dottern Anna. Han bevistade norska kriget men fick avsked 1831 på grund av sjukdom. Liksom Jöns Månsson ser Jonas Lust ut att ha varit en skötsam och uppskattad storsnickare. I bouppteckningen upptas ett antal dörrar, vilket vid sidan om dörrar och möbler bevarade efter honom tyder på att han var flitigt verksam som snickare efter avskedet från det militära.

Som född och uppvuxen i Forsa och indelt soldat i Forsa kompani visste Jonas Lust vad han gjorde. Huruvida han gick i informell lära hos Månsson är svårt att veta, men han såg Månsson-dörrar och imponerades stort. Åldersskillnaden, när Lust var femton år 1809 var Månsson snart fyrtio, talar för att Lust bör ha valt Månsson som förebild och läromästare. Lust snickrade och snidade i en sparsmakad forsa-klassicistisk stil medan Månsson ju kännetecknas åt rokoko både som storsnickare och målare. Helt visst tog Lust intryck av Månsson och ibland är det svårt att skilja dem åt. Det finns dörrar som bär spår av dem båda, men i slutänden är det någon som tar överhanden. Ofta är det Jöns Månsson.

 

 

Egen estetik

Med bladslingor, bibelcitat, finmaskiga nätverk, flätmönster, däggdjur, drakar, blommor och andra ornament dekorerades forsagårdarnas dörrar för gårdsfolks och besökares förnöjelse och beundran. På dörren till sängstugan på Ystegårn i Hillsta skuttar en noshörning som bollar med ett mindre grisliknande djur invid en framrusande ”lejonpard” och en enhörning. På en forsadörr i magasinet i Hälsinglands museum i Hudiksvall finns enligt snickarens egen skriftliga presentation en ”draka”, det vill säga en drake. I Forsa hembygdsgård i Fränö finns en dörr med sjöodjur, varav en valfiskliknande varelse med en rykande skorsten på huvudet. Och ändå, med all denna märkliga flora och fauna, har alla forsadörrarna sådan stil och klass, de är välkomponerade och strama, helt i enlighet med gårdarna och socknens egen estetik.