Tipsa

Skriv ut

I flera år har vi fått hyra en vacker gård vid Vänern, men tyvärr hade de fina ängarna ned mot vattnet allt mer tagit formen av buskage och blivit trivsamma hem för huggormar och myggor. Trots åtskilliga timmar med röjsågen hade vi inte en chans mot naturen. Därför bestämde vi oss förra sommaren för att skaffa får på landet. En rundfrågning bland lokala bönder gav inget napp, alla får var redan bortlovade. Om det förr i världen var så att fårägare kunde betala för att få låna betesmark, är läget i dag tvärtom. Allt fler ser sina ängar och hagar växa igen och kampen om betesdjuren hårdnar.

För ett par år sedan infördes ett EU-bidrag till den som håller mark öppen genom bete. Bidraget har möjliggjort ett system där markägare får låna betesdjur i utbyte mot att djurägaren får bidraget. På Internet finns numera till och med en förmedling för ändamålet, www.bete.se. Genom denna sajt kom vi i kontakt med Emma, en ung fårägare från västra Värmland, som kunde tänka sig att låna ut några får till oss.

Ett eget lamm
Redan i november slog vi stolparna till nästa sommars staket i jorden. Vi ville passa på innan tjälen gick i jorden, för om våren skulle bli sen kunde det bli svårt att hinna med då. Under vintern var det mysigt att tänka på fåren. 5-åringen var införstådd i planerna och såg fram emot att få ett eget lamm att gosa med. Lagom till påsk damp en bild ned i mobilen från Emma som förkunnade att den första bebisen var född. Ett av ”våra får” hade fått litet svart lurvigt lamm!

I maj reste vi till Värmland och gjorde färdigt staketet. Tre isolatorer skulle spikas upp på varje stolpe och genom dessa skulle ståltrådar löpa. Det visade sig vara knepigare än vad vi hade trott, eftersom tråden lätt trasslar sig och är svår att räta ut. Men med hjälp av militärisk ordning på rullarna och en barnvakt gick det till slut. Sedan spände vi trådarna och röjde bort växtlighet under staketet som kunde störa den elektriska spänningen.

Den första juni stod hela familjen ute vid vägen och väntade på Emma. Vi kunde höra fårtransporten bräka på flera hundra meters avstånd. Tre hungriga tackor med lika många lamm skuttade in i hagen och uppslukades totalt av den redan höga växtligheten. Det enda som syntes av dem när de försvann var en böljande rörelse bland brännässlor och hallon.

Men vi förvånades snabbt över hur sällskapliga fåren var. Redan första kvällen hade de trampat ned en sovplats bredvid huset och bräkte energiskt varje gång vi öppnade dörren. När vi närmade oss hagen kom de springande och ville gärna bli kliade bakom öronen.

Länge såg det dock ut som om fåren inte alls skulle rå på hagen. De gjorde små gångar i djungeln och där de betade. Någon vacker äng var det absolut inte tal om. Men efter någon månad såg vi hur de många små gångarna hade urholkat växtligheten och till slut gick det snabbt att ta bort resterna med röjsågen. Oj! Plötsligt såg vi sjön och två vackra ekar från huset. Sedan höll fåren efter det som växte upp.

Att sköta fåren var enkelt. Allt vi behövde göra var att ge dem färskt vatten varje dag och mineraltillskott en gång i veckan. Vi kontrollerade att de verkade friska och såg till att ingen hade rymt, vilket får sällan gör om tillgången på bete är bra.
I augusti kom Emma och hämtade fåren, som vid det här laget kändes lika tama som husdjur. Eftersom alla var tackor skulle de få stå i hennes ladugård under vintern (till skillnad mot bagglamm som skickas till slakt).
Barnen var ledsna när de skulle säga hej då till fåren. För dem hade umgänget med djuren med råge uppvägt många missade soltimmar på stranden under förra årets regniga sommar. Förhoppningsvis får de träffas igen i sommar!


Läs mer
Får av Erik Sjödin, Natur och Kultur.