Spån
Tunna spån av gran eller furu började användas i Sverige kring 1800-talets mitt och var vanliga fram till andra världskriget. Eftersom man kunde klyva spånen hemma på gården och det fanns obegränsat med råvara i skogen blev spån ett uppskattat takmaterial i skogrika bygder. Olika landskap har av tradition haft olika träslag i sina takspån. I Värmland är till exempel gran vanligast, och bäst blir stickorna eller spånen om man tillverkar dem av undertryckt gran, träd som har vuxit under lång tid i en tät skog. Virket blir då mest hållbart och grånar vackert på kort tid.
Vid traditionell takspånsläggning spikar man spånen på gles läkt som vilar på takstolarna. Numera bygger man upp taket med takstolar, råspont, tjärpapp, ströläkt, bärläkt och takspån, för att sedan kunna isolera taket. Dock håller spånen inte lika länge på dessa tätare underlag.
Handkluvna takspån har bättre kvalitet och håller längre än maskinkluvna men är mycket dyrare. Man kan tillverka takspån själv men det är ganska tidsödande.
Halm och vass
I södra Sverige var halm eller vass vanligt på taken och än i dag finns halmtäckta hus kvar. I Mellansverige använde man halm på uthusen och torv, senare tegel, på bostadshusen. Halmtak kräver branta takfall, då halmen ruttnar om vattnet blir kvar. Vass tål vatten bättre.
Man byter inte hela taket på en gång utan tar ett ”sti”, ungefär längden av en stege, varje eller vartannat år. På så vis underhålls taket kontinuerligt och man slipper det dryga jobbet med att lägga om allt.
Tegel
Tegel började användas i Sverige under 1600-talet. I Mellansverige med de lerrika slätterna blev tegel vanligare och många herrgårdar anlade egna tegelbruk. Det så kallade Tegelriket i Uppland; Heby, Vittinge och Sala, blev centrum för tegeltillverkningen, här producerades hälften av rikets tegel.
I skogrika trakter som Norrland tog det däremot längre tid innan teglet slog igenom, Först under 1800-talets mitt blev tegel så pass vanligt att det började läggas på lador och uthus. I städerna fick tegel extra stort genomslag, mycket tack vare förmågan att motstå brand. Teglet var vanligen rött, ibland svartglaserat.
Enkupigt tegel användes fram till sekelskiftet 1900, då det tvåkupiga teglet kom och vann popularitet. Pannans två klackar gör att tvåkupigt ligger stadigare.
I dag finns endast ett tegelbruk kvar i Sverige; Vittinge. De tillverkar enkupigt tegel men måtten är för djupa för att motsvara gammalt tegel. Ägaren Monier saluför en dansk modell, DK 12, som kan användas i stället. Det går också att få tag i begagnat enkupigt eller tvåkupigt tegel att komplettera ett tak med.
Skiffer
Skiffer är takens drottning! Stenen håller lätt i 200 år och kan ligga dubbelt så länge om det inte vore för järnspikarna som rostar. Det är en god investering också att lägga skiffer på ett nybyggt hus, eftersom materialet har så hög kvalitet.
Sverige har haft ett par skifferbrott av betydelse; värmländska Glava vilket fortfarande är igång i mycket liten skala, Kroppefjäll i Dalsland, Offerdal i Jämtland och Grythyttan i Västmanland, där produktion av skiffer återstartade 2007 efter 35 års uppehåll. Skiffern användes främst i områdena kring skifferbrotten, där den var billig och fanns i stora mängder. I Grythyttan kan man se skiffer på allt från dass till kyrkor. Att frakta den långt blev däremot oekonomiskt på grund av tyngden.
Skiffer har använts i Sverige sedan 1700-talet och med tiden fått en allt mer exklusiv prägel, delvis för att det är dyrt och tungt att lägga om taken vilket har gjort att många vanliga husägare byter ut skiffern. Å andra sidan behöver den inte läggas om oftare än kanske vart hundrade år, och då kan skiffern ofta återanvändas.
Många tror att skiffrets tyngd kräver extremt stadiga takkonstruktioner, men ett skiffertak väger inte mer än ett tegeltak. Du kan få tag på begagnat skiffer genom annonser. Annars går det att köpa nytt, både svenskt (Glava- eller grythytteskiffer) och utländskt.
Papp och shingel
Papp bestruken med tjära eller asfalt har främst lagts på mindre bostadshus, ekonomi- och industribyggnader. Pappen är billig och lättlagd, samt håller länge även i utsatta lägen.
Den första pappen kom på 1760-talet och spikades som skiffer. Flera olyckor och eldsvådor i taken gav pappen rykte om att vara brandfarlig, men fabrikör Lundström som 1862 startade maskinell takpapproduktion vid Munksjö pappersbruk arbetade ihärdigt för att förbättra pappens rykte. Man spikade nu pappen med falsar för att efterlikna den dyrare takplåten.
Nu gjordes pappen av halvyllelump och impregnerades med stenkolstjära. På 1910-talet kom nyheten Icopalpapp, impregnerad med asfalt, som impregnerade bättre än tjäran. Pappen påstods vara underhållsfri och hade snart 90 procent av pappmarknaden i Sverige, samtidigt som den gamla tjärpappen höll längre bara den fick visst underhåll, och var billigare i inköp. All papp som tillverkas i Sverige i dag är asfaltpapp, men man kan själv tillverka tjärpapp.
En utveckling av Icopalpappen är shingel, som innehåller krossat skiffer för stabilitetens skull. Sköts och hanteras ungefär som papptak.
Eternit
Eternit består av 90 procent cement och 10 procent asbest. Den blev populär vid 1900-talets början och användes allra mest mellan 1930 och 1960. Eternit tillverkas inte längre, men en likvärdig ersättare kallas fibercement och görs i Danmark. Plattorna håller mycket länge och skyddar materialen under. Nackdelen är att de innehåller asbest och måste hanteras som farligt avfall när de tas loss. Så länge de sitter på huset gör de dock ingen skada.
Plåt
Takplåt har en lång historia i Sverige. Bly och koppar användes på kyrktak från tidig medeltid och järnplåt började användas från 1500-talet. Under det sena 1800-talet hade plåten spritt sig till enklare bebyggelse.
I dag kommer plåten på rullar som klipps av i långa längder, så kallad bandtäckning. Förr var plåtstyckena kortare och lades i skivtäckning. Lägger du om ett plåttak i dag bör du därför klippa de långa banden i kortare skivor, för utseendets skull, och lägga falsarna på rät linje så mönstret blir schackrutigt.
Ny plåt behandlas på fabriken för att skydda ytan, och behandlingen måste slitas bort av vindar och regn innan man kan måla plåten. Det finns också plåt som målats redan på fabriken men den flagnar oftast snabbt i solen och all färg måste tas bort innan man kan måla om. Byggnadsvårdare rekommenderar inte den färdigmålade plåten för gamla hus.
Pannplåt är en plåttyp som kom i början av 1900-talet. Den är billig, enkel och håller länge, vilket har gjort att den lagts på många gamla ekonomibyggnader som annars hade förfallit.
Vill du läsa mer om tak? I nummer 4-2012 (finns i butiken nu) har vi en stor takspecial. Du kan också läsa om
skiffertak här och
plåttak här.