Tipsa

Skriv ut

Karin och Erik Hedenstedt driver Hedenstedts tegel, som i sin reklam säger sig ha Sveriges största sortiment av gammalt taktegel. I ett gammalt lusthus utanför Trosa har de gjort en utställning om tak­tegel. I samlingen av olika tegelpannor kan man följa hur utvecklingen gått från det tidiga handslag­na pannor till modernare fabriksgjorda. Här finns även en mängd stämplade handslagna te­gelpannor som visar prov på de olika tegelbrukens stämplar.

– Vi hade ett lusthus stående som vi inte visste vad vi skulle göra med, berättar Karin. Så hade vi en massa kunskap om taktegel som vi ville dela med oss av. Jag började forska lite 1998 och har blivit mer intresserad av tegel ju mer jag lär mig. Lös­nin­gen blev ett minimuseum över taktegel. 

– För några hundra år sedan fanns det bara här i Sörmland mängder av tegelbruk, förklarar Karin. Varje större gård hade sitt eget tegelbruk där man under sommarmånaderna brände sitt tegel för husbehov och för försäljning. Det var ett tungt arbete och de som tillverkade tegel kallades tegelslagare.

– Först grävdes leran upp och blandades i en kvarn som kallades »lerälta«, berättar Erik. Det var viktigt att få tag i lera med rätt kvalitet, den fick inte vara för salthaltig för då kunde de färdiga pannorna lättare få frostskador. Har leran mycket kalk i sig som till exempel i Skåne blir den gul i färgen.

Hög temperatur ger mörka pannor

När leran var färdigblandad kavlades den ut på en sandbeströdd skiva, sanden var till för att inte leran skulle fastna. Den utkavlade lerplattan lades sedan över en böjd form som gav pannan dess utseende. Det som låg utanför formen skars bort med kniv. I formen fanns en fördjupning formad som en upphängningsklack. Tegelslagaren tryckte med tummen ner den del av lerplattan som befann sig ovan­för klackfördjupningen, och fyllde sedan tum­avtrycket med en extra bit lera.

– Därefter var det bara att vänta i tre till fyra vec­kor, fortsätter Karin. Det var så lång tid som behöv­des innan teglet hade torkat. Sedan brändes teglet i vedeldade ugnar under åtta till nio dygn. Tem­peraturen i ugnen var avgörande för pannans kvali­tet och utseende. Ju högre temperatur, desto mör­ka­re blir färgen och desto hårdare blir teglet. Tegel med kalkhaltig lera krävde en högre bränningstemperatur, men blev det för hög temperatur kunde leran smälta och teglet ändra form.  

– Vill du veta om dina tegelpannor är handslagna kan du vända på dem, säger Karin och tar upp en pan­na. Här på baksidan kan man se fingerav­tryck från tegelslagaren och ibland finns spår på fram­si­dan av den extra lerklump som formats av att klacken tryckts ner. Ytan är dessutom skrovlig efter sanden från utkavlingen. Handslagna pannor är ofta lite bredare och tjockare och har flackare kupning.

– Vårt äldsta tegel är handslaget från 1700-talet och pannorna är hur fina som helst. Lite ojämna i färgen, men det är bara vackert.

Falsat tegel tål vind

Efter sekelskiftet 1900 började man effektivisera taktegelproduktionen. Den van­ligaste metoden i Mel­lansverige var strängpressning.

Leran blandades som förut men det nya var att den pressades i en lång sträng genom ett munstyc­ke format som profilen av en tegelpanna. Sedan kapades den i längder och skars till med en tråd så att det endast fanns kvar en liten klack för pannan att hänga på. Därefter skulle den torkas och brännas.

Parallellt med strängpressning tillverkades form­pressat tegel. Som namnet antyder pressades le­ran mellan två formar. Fördelarna var att man kunde göra mera avancerade former och att tegelpannan fick falsar som gjorde taken tätare.

– I Skåne där det blåser mycket har det formpres­sade teglet varit vanligare, berättar Erik. Ett tak med falsat tegel är mycket mindre vindkänsligt. Det är just på falsarna som man känner igen en formpressad tegelpanna.
 
Gamla takpannor på pall

I Uppland växte under tidigt 1900-tal fram ett centrum för taktegeltillverkning. Till exempel kring Heby fanns ett tjugotal bruk som kan ha producerat så mycket som två miljoner pannor om året. I dag finns ett enda taktegelbruk kvar i hela Sverige, Vittinge, som endast gör strängpressade pannor. Därför finns det all anledning att spara gammalt tegel och återanvända det.

– Det ska vara lika självklart att köpa gammalt taktegel som nytt, tycker Erik. Vi sorterar och säljer takpannor pallvis på samma sätt som man gör med nytt tegel och levererar till byggen. Härifrån går det ut ungefär 20 000 kvm tegel varje år till oli­ka kunder. Vi tar inte bort mossa och lava på tegelpan­norna utan ser bara till att de är hela och inte har någ­ra frostskador.

– Gammalt taktegel är en del av vårt kulturarv, hävdar Karin. Det bör bevaras och inte kastas!