Här, knappt två kilometer från Arlanda, skulle det egentligen ha legat en landningsbana, redo att ta emot flygplan från världens alla hörn. I början av 1950-talet köptes marken runt Altuna gård av Luftfartsverket inför prospekteringen av en ny storflygplats. Men det visade sig att marken var alltför sank, så landningsbanan fick anläggas på annan plats och den gamla gården Altuna behövde inte rivas. Altuna drevs som bondgård fram till 1992 och har sedan dess stått obebodd.
För några år sedan började Swedavia, som driver Arlanda flygplats, aktivt leta efter nya hyresgäster. Swedavia ställde vissa krav på sina blivande hyresgäster: dels skulle det drivas en verksamhet på gården som kunde vara en tillgång för flygplatsen, dels ville man ha någon som var intresserad av att vårda husen.
Helena och Peter Ingvarsons idé om Altuna intresserade Swedavia. De ville driva hundhotell och hunddagis på gården, något Helena har mer än 17 års erfarenhet av från Almare-Stäket väster om Stockholm. Arlanda är Sveriges största arbetsplats så ett hunddagis var välkommet för de anställda, samtidigt som flygresenärer smidigt kunde inkvartera sina hundar här.
- De var mycket noggranna, våra blivande hyresvärdar, berättar Helena. De kom ut till oss vid Almare-Stäket och tittade på hur vi renoverat vårt hus, ett trähus från förra sekelskiftet som vi lagt ner mycket arbete på. De ville förvissa sig om att Altuna hamnade hos någon som brydde sig om äldre hus.
Uppenbarligen föll Helenas och Peters arbete med den egna trävillan Swedavia i smaken. 2008 fick de kontrakt på att arrendera Altuna.
Altuna är den största gården i Lunda socken och här finns ett par äldre hus; mangårdsbyggnaden är från tidigt 1700-tal med ett samtida magasin och en nyare köksflygel. Den nätta mangårdsbyggnaden är byggd i timmer som senare putsats, så kallad revetering, och har ett högt valmat tak. Den gamla köksflygeln brann enligt uppgift ner 1873 och i dag står här ett bostadshus från 1900-talets början med samma typ av färgsättning och fönsterluckor som mangårdsbyggnaden.
Gården hade en del renoveringsbehov efter att ha stått tom i 20 år.
- Det tog ungefär ett år innan vi kunde flytta in, det var en hel del att göra, minns Helena.
- Framför allt var det viktigt att hundstallet - som skulle vara basen i vår verksamhet - blev bra. I flygeln gjorde vi i ordning en reception och andra rum som behövdes för verksamheten. Till hundarna fick vi bygga nya lokaler och rastgårdar. Så nu står här en modern och supereffektiv anläggning för 65 hundar.
- Det var en utmaning att renovera mangårdsbyggnaden där vi skulle bo så varsamt som möjligt, med tanke på att vi är hyresgäster, förklarar Helena.
Altunas tidiga historia är lite höljd i dunkel men gården uppfördes troligtvis av familjen von Danckwardt på tidigt 1700-tal. 1770 gifte Anna Margareta Wallenstein in sig i familjen, hon dog barnlös och gården ärvdes inom hennes familj fram till slutet av 1920-talet.
Den sexdelade planen i huset var relativt intakt, endast bakom köket hade det tillkommit nya väggar. På bottenvåningen finns kök och sällskapsrum och på övervåningen fyra gavelrum.
Badrum och kök hade inte moderniserats på länge, elen behövde bytas och ett nytt värmesystem var önskvärt. Därtill behövde alla ytskikt åtgärdas.
- Vi installerade först ny bergvärme och drog om all el, berättar Helena.
Köket hade en 1950-talsinredning blandat med lite 1980-tal. Köksluckor och stommar byttes ut, Helena och Peter tog bort luckorna på några skåp, bytte ut handtagen och målade vitt. Golvet var förmodligen ett gammalt undergolv då springorna mellan brädorna var breda.
- Vi fyllde i springorna och målade golvet med oljefärg, berättar Helena. Nu ser det ut som ett golv med breda plankor som målats. Hallgolvet gick tyvärr inte att rädda men vi fick golvplank av Swedavia som vi lade in och målade. Att det blev just rött beror på att vi fann rester av den kulören på en gammal tröskel
Masonit visade sig vara ett vanligt förekommande material i huset. Många väggar, tak och även golv hade fått nytt utseende med hjälp av masoniten.
- De flesta taken var okej så vi lät masonitskivorna sitta, säger Helena. I hallen tog vi bort masoniten då vi såg att det fanns pärlspont under. Men i flera andra rum hade det tapetserats ovanpå masoniten, då tyckte vi att vi kunde göra detsamma.
I hörnrummet, som på gamla ritningar går under benämning salongen, fanns en rund 1700-talskakelugn med mönster i rosa och blått. Här satt tapet på masoniten och golven var målade med ett tjockt lager beige plastfärg.
- Det var bara att sandpappra bort. Då golven är handhyvlade fungerade det inte med slipmaskin, berättar Helena. Men vi har sparat färgen på trösklarna för att visa hur det såg ut innan. Vi gillade inte tapeterna heller men stötte på ett problem när vi ville tapetsera om med ett nytt lager. Det syntes igenom! Att be målaren spackla över allt skulle ta för lång tid och jag kom på en bättre idé. Jag köpte målarduk på metervara i en butik som har konstnärsmaterial, den spikade jag upp med papperspik. En god vän som är konservator målade vackra blomsterslingor och därmed fick vi fick fina väggfält som gjorde att den vackra kakelugnen kom till sin rätt.
- Det gällde att hela tiden fundera ut smarta lösningar som var reversibla och inte förstörde huset, fortsätter Helena. Det är klart att vi till exempel hade velat måla alla snickerier i linoljefärg men då hade vi först varit tvungna att ta bort all gammal färg. Det hade varit ett för stort projekt. Nu målade vi med en matt oljefärg och bröt kulören själva för att efterlikna originalkulören.
- Huset hade få garderober, fortsätter Helena, vilket inte är ovanligt i gamla 1700-talshus. Det blev ytterligare en utmaning. Att platsbygga tyckte vi blev ett för stort ingrepp, i stället använde vi en kammare på övervåningen som klädkammare. Det krävdes ett par rundor till Myrorna och lite inköp på Blocket men nu har vi delat av halva rummet med bokhyllor som fungerar som klädförvaring. På delar av vinden ställde vi upp lösa hyllor med en stång emellan och hängde tunna vita linnetyger framför.
Bukowski Market blev huvudleverantör när huset skulle möbleras men även Blocket och Myrorna har bidragit med möbler.
- Vår filosofi är att bara köpa gamla möbler och inget nytt, förklarar Helena. Vi tog med de möbler som passade från vårt gamla hus och resten fick åka till sommarhuset. Men eftersom det här huset är betydligt större har både Peter och jag varit inne i timtal på nätet för att hitta möbler och inredningsdetaljer. Det tog ungefär ett halvår innan vi hade möblerat hela huset. I tidens anda ville vi återvinna i stället för att köpa nytt.
- Vi stormtrivs här, säger Helena. Det är ett glatt hus och en härlig plats att bo på och det var tur att vi hade den sanka marken på vår sida, annars hade Altuna inte stått kvar.